Längtan…

K.D. Lang - Constant Craving

Mitt hjärta har så länge jag kan minnas drivits av en längtan att komma bort. Att komma till nån annanstans. Att göra hur mycket som helst för att lämna en dålig plats för en annan bättre plats.

Därför har jag färdats långt, genom fjärran länder och skitiga storstäder. Jag har dansat på nerspillda bord och krälat på upplysta scengolv. Har legat i mångas famnar och dragit många valser.

Jag har skakat mångas händer men önskat jag var nån annanstans. Mina ögon har lockat många att betala för de drömmar jag sålde. Jag har frikostigt gett bort många leénden och skratt med ett dolt brustet hjärta..

Jag har sett många falla och några försvinna utan spår.. Jag har våndats av hjärtlösa människor utan skrupler och skrattat åt män i luftbubblor.. Mitt hjärta har fått många smällar, för det fanns en gång innan och det fanns många gånger sen.. Det är ett under i sig att ett litet hjärta kan skydda en längtan så väl..

~~~~~

Vi hade slöjor i taket när jag var liten. Tunga mörka slöjor vävda av sorgsenhet. Sällan kom det frisk luft in när det skulle luftas ut. Istället blev det utluftat av hot och ibland knytnävar. Hoten piskade upp luften och knytnävarna blåste ut den rejält. Efteråt när bråken lagt sig så var det utluftat. Så pass att det knappt fanns nåt syre kvar. Då var man trött och utmattad. Då var det tyst och mörkt även om solen sken utanför. För dem sorgsna slöjorna hängde kvar i taken och tyngde.

Tyngst hängde dem över bordet i köket där m satt med vin och piller som hjälpte henne att dränka sorgerna. Sorgerna sjönk djupare och djupare, medans jag låg i sängen och grät för hennes skull och undrade varför jag fanns..

Inte visste jag att resan skulle vara så lång. Att det fanns så många faror och hinder på den. Ännu har jag inte kommit fram. Har ännu inte fått svar på varför jag finns.. Ändå är det en lycka i sig att veta att man nu är långt ifrån “Där” och kanske nästan framme i närheten av nånstans “Här”..

Men när jag minst anar det söker slöjorna sig in till mig. Dem stannar en stund för jag känner dem väl. Dem förför mig med melankoli och jag faller för lockelsen att flyta med när dem är här ibland, som gamla vänner. De sveper med mig och får mig att flyta iväg utan mål.. Men när det är som allra skönast, när jag är som mest passiv, känner jag hur dem ilsknar till för att få övertag om mig. Då drar jag mig upp för att slåss för min själs innersta längtan..

För i mitt hus ska bara kärleken bjudas in. Där ska bara lyckan få lyfta taken. Där ska inte öppnas upp med hot eller knytnävar. I mitt hus öppnas bara upp för vinden som bjuder flortunna gardiner upp till dans. Efteråt får en mjuk doft av lavendel dröja sig kvar..

Jag vet att det finns saker i ryggsäcken som måste plockas bort en gång för alla, för att orka bära och gå vidare på rätt håll.. Och min längtan är än så länge tillräckligt stark för att driva mig..

Den får inte ge upp nu för då faller jag. För ännu är det en lång bit att vandra och förhoppningsvis går jag på rätt håll, för att komma vidare härifrån och dit, där här blir där..

Would you tell me, please, which way I ought to go from here?”
“That depends a good deal on where you want to get to,” said the Cat.

“I don’t much care where….” said Alice.
“Then it doesn’t matter which way you go,” said the Cat.

“ …..so long as I get somewhere,” Alice added as an explanation.
“Oh, you’re sure to do that,” said the Cat,
“if you only walk long enough…”

Lewis Carroll, Alice in Wonderland

~ av BJ på november 12, 2007.