Egotrippad sexsäljare

Några säger att de gör det för “ett kall“, som en “god gärning för att fylla kunders inre behov” etc. Alltså raka motsatsen till hur jag själv tänker.

I mina öron låter det lite väl uppoffrande som jag ser det. Service är en del av mig men, för djupare uppoffringar krävs äkta kärlek. Och eftersom det här är min lilla biktblogg full av en massa bekännelser, så är det lika bra att erkänna det här också. Jag har hela tiden sålt sex av helt egoistiska skäl, pengar!

Det var därför jag skrattade till, när jag hörde N säga att hon gjorde det för att hjälpa och jag kan inte hjälpa att jag är spontan och har lätt för att skratta. Att sälja sex för min egen skull har inte skrämt iväg några kunder. Tvärtom får man höra: “En tjej som vet vad hon vill och inte är rädd för att visa det, kan det bli bättre”

Det var också det soc.tanterna blev sura för. Att jag satt där pigg och fräsch i snygga kläder och doftade dyr parfym (taxichauffören jag åkte dit med sa att den klädde mig och frågade vad den hette för den ville han köpa till sin fru) Soc.tanterna såg inte speciellt glada ut när dem såg en framåt livsglad tjej som doftade gott och satt och sa att hon gillade både sex och pengar.

Det dem hade framför sig var inte det trasiga objekt dem ville se. Så de började rota efter andra saker istället nu när jag ändå var på besök i deras näste. Allt det positiva jag hade i mig, ville dem bryta ner. Hjärntvätta mig att tro att jag var ett svagt litet offer och att alla “äckliga torskar var svin” och att alltihop var en konsekvens av barndomen. Dem började t.o.m fiska efter om jag verkligen var säker på att min egen far inte hade utnyttjat mig. Då sa jag “Nej, han har inte rört mig” men, dem malde på och menade på att “man kan förtränga så mycket så att det faktiskt skulle vara mycket sannolikt att han har utnyttjat dig och så att säga, öppnat upp dörren för alla andra…”

Jag kände inte igen mig själv. Jag hatar depp och har aldrig tyckt synd om mig själv. Men nu hade de rotat och nästan, som med mord i sinnet, slitit upp gamla ärr som jag fått läka själv och på det hade dem målat dit påhittade monster i form av min egen far. Fy fan vad äckligt. Nej, jag kände inte igen mig. Jag var vilse igen. Kändes som att jag var snedtänd. Tårarna bara rann när jag gick hemåt genom stan. Folk sneglade undrande på mig. Men jag sket i vilket. Tänkte att det inte fanns nån mening kvar om allt var så uselt som de sa. Ett öde värre än döden.

Började tänka ut en dödsannons jag skulle sätta in i dagstidningen med mitt artistnamn för att meddela mina kunder om att “BJ är död!” och sen skulle jag ta livet av mig med piller. Jag kan svälja en hel pillerburk utan vatten - långt ner i halsen - en del av mitt eget märke skulle hjälpa mig att dö…

Senare kom dem hem till mig och sa: “Ååh så stort och mitt i stan, så flott du har det. Vad betalar du i hyra här?” Dem nämnde att sofforna var underbara och frågade “var man kunde köpa såna och vad lägenheten kostade”. Dem pekade på vinstället och ett par använda vinglas på diskbänken… (från kvällen innan) och sa: “Mm det är gott med vin.” och jag log och svarade att “jag dricker lite vin till maten ibland“

Dem beundrade och berömde. Gick runt och sög in och jag tänkte hoppfullt “så trevligt, kanske fattar de att jag är normal och inte alls knäpp och destruktiv” Jag bjöd på fika och allt verkade bra - tills deras plikt påminde dem om varför dem faktiskt var där.

Jag skulle se till att flytta därifrån senast inom 3 månader och att det inte var några problem då det alltid fanns lediga lägenheter långt ute i förorterna! Och angående jobb så är det bara till att hugga in som städerska eller vårdbiträde. “Dem söker alltid folk på såna jobb, speciellt när det handlar om boenden för senildementa” sa de “och bilen får du såklart sälja”.

Att familj och vänner skulle tycka det var konstigt att jag flyttar från ett fint hem mitt i stan till en trist lägenhet långt ut i nån förort och vara fattig som en råtta var bara alltsamman en konsekvens jag var tvungen att acceptera. “Så är det om man varit prostituerad och vill komma in i systemet igen“, sa de.

Hur jag skulle bortförklara det var mitt problem. “Vaddå menar ni att jag t.o.m. ska berätta för min mamma och alla andra att jag varit prostituerad?“
Då gav speciellt den ena av dem två, ett riktigt hånfullt öga till mig och sa: “Det är ditt problem!“
“Så du menar att det är ett straff?” frågade jag.
Hon tittade föraktfullt på mig och sa: “Skyll dig själv!“

Men då blev jag arg. Man ska inte se på mig som ett offer för jag har fått klara mig själv utan bidrag. Jag är min egen hjälte. Mitt motto har alltid varit: “Gör vad du vill, sålänge du inte skadar nån annan“

Jag har haft tur som är född med en stark självkänsla, ett starkt drive, mod och livslust och en stor optimism. Det har inget med var du kommer ifrån, glöm det. De som vill påstå att det är så, vill bara ytterligare särskilja på människor, hålla kvar fördomar, stämpla folk innan dem ens är födda och skapa större segregation, dela upp människor i lägre och högre stånd, så dem utsatta redan innan de är vuxna känner att det är lika bra att ge upp.

Dem känner sig svikna och lurade med all rätt. (men kom ihåg mitt motto) Förtryckarna får fritt spelrum att fortsätta diskriminera och utnyttja andra och intala sig själva och lura andra att tro att de är av bättre klass och därmed värda bättre än alla dem andra. På det sättet blir det ju även mer över av “kakan” till dem när de ser till att andra blir utan. Ja, det är så jag ser det.

Jag har haft det tufft men, inte värre än att jag överlevt. Det tar jag som nåt positivt, för när jag reste mig själv, förstod jag hur stark en människa kan vara. Trots alla käppar i hjulen så gav jag mig inte. Jag skulle upp. Ville ha del av guldkanten. Även om jag inte var ute efter att bli miljonär, utan bara ett bättre liv. Jag ville också njuta av livets goda. För innerst inne visste jag att jag var värd det! Och varför inte?

Ingen hjälpte mig, så jag hjälpte mig själv. Jag står inte i skuld till någon. Inget skulle få hindra mig att leva livet fullt ut och njuta av allt det goda. Jag satte mina egna normer. Allt som behövdes till att börja med var en sexig kropp, en lekfull fantasi och en smart hjärna, så blev min skattkista fylld av guldpengar och inte bara världen blev min att njuta av, men också den att få njuta av mitt eget förvärv.

Istället för att plåga flickan inuti mig med nya övergrepp av myndigheterna för att jag skulle tappa bort mig själv och känna mig som ett ynkligt offer, så reste jag mig upp och lämnade dem.

~ av BJ på februari 1, 2008.