Scream, fuck the world

Jobbade hårt. In-calls, out-calls, stripp, eskort… Allt sköttes från ateljén mitt i city. För några en skön oas att hämta andan, glömma bort bekymmer/plikter. För andra en spännande tillflykt med lekar och andra “trevligheter?”.. Stor kundkrets blev större. Open 24/7. Den heta linjen glödde. Jobbade som om jag hade en piska i ryggen…men piskan kom inifrån mig själv. Även om en sierska flummade fram nåt spöke i form av nån tuff sträng åldermormor som drev på mig från “den andra sidan”..

Många bollar i luften. Lika mycket i tankarna. Det flöt på. Men ansikten och namn flöt ihop. Bokningar varvades med drop-in och spontana nattbesök. Flygresor med taxiresor. Men magkatarren krånglade från och till liksom förr och frät och sved nu allt vassare.

Men nu började också andra saker hända med min kropp, som om jag blev förlamad.. Då öppnades inga dörrar och inga telefonsamtal besvarades. Kände att all kraft försvann, som om hjärtat skulle stanna och som att min strupe höll på att strypa sig själv.. Låg orörlig på sängen. På magen. Armarna raka längs med kroppen, lika sträckta som benen. Jag bad och bad men kroppen vägrade lyda. Kunde inte meddela någon, inte avboka. Telefonerna ringde, porttelefonen likaså, efter en stund dörrklockan…men kroppen tvärstrejkade. Hjärnan kämpade men kroppen rörde inte en fena. Till slut tänkte jag “okej jag lyder kroppen bara hjärtat fortsätter slå” En kvart sträckte sig till några timmar. Först då orkade kroppen lyda. Hittade på ursäkter när de undrade. Men några anade ändå “Ta det lugnt BJ, var rädd om dig, inget får hända dig, tycker om dig..”

Jag jobbade för mycket för jag hade mycket annat omkring som skulle skötas. Utan mig skulle allt falla. En del gränser suddades ut. Synen på pengar likaså “Vad är en etta mot en nia, tre nollor mot fyra?!” Drömmarna växte i samma takt. Piskan i ryggen sa “mer, mer, mer, bättre kan du, var inte så ynklig, ge järnet, annars sjunker du”. Om det skulle bära eller brista hängde på mig. Men ibland smet jag, flög ut och festade vilt och intensivt. Tänkte “nu är det min tur”…

Ibland flippade tankarna långt ut… Såg mig själv i framtidsdrömmen sittandes på “min” stora terass i lyxvillan i Florida och se ut över havet. Satt där nyduschad i en skön negligé och njöt efter ännu en klubbfest följt av en het sexorgie i ett av mina sovrum där jag hade blivit hårt tagen av ett par skickliga älskare som jag efteråt skickat hem - kallt. Tänkte med gott samvete att “jag -ingen annan- jag lyckades skaffa allt det här till slut, trots allt”…och då skulle jag ta en överdos… Som en belöning… En befrielse. Så skulle jag dö..

“Fuck the world, jag klarade det ändå” tänkte jag. Trots alla de som svikit mig. Familjen, skolan, kuratorer, BUP, soc och allt vad dem hette.. Fan vad ni hade fel! tänkte jag. Uppkrupen i en stor fåtölj på terassen en varm sommarkväll. Sög i mig den ljumma brisen mot mitt ansikte. Nöjd och tillfredsställd men med en tung sorg inom mig. Där skulle jag få somna in för gott med solen som sänkte sig ner vid horisonten.. Den främmande fågeln skulle äntligen få bli fri, komma hem, uppdrag utfört..

Men det var då. Vägen hit var sträng. Kunde gått illa. Kunde gått under. Men, idag tänker jag “jag lyckades” Är på fastland nu. Behöver inte bevisa mer för mig själv. Drömmar blev verklighet, om än i annorlunda skepnad. Fick tid att reflektera över mitt liv, försöka hitta hem, mig själv. Gräva, sortera, bearbeta, förstå, förlåta, läka, växa. Igår var en kamp. Idag försöker jag njuta jag frukten. Plockar bort de bittra, bjuder mig de söta..

Piskan är borta. Lyssnar på lärdomen. Tacksam. För att jag lever..

~ av BJ på mars 6, 2008.