Den vilda Rosen…

Hon var vacker med sina stora mörka ögon som innehöll sorgliga ting som hon bar djupt och hemligt. Några yppade hon för mig den sista tiden tillsammans. Saker som gjorde ont men hon spelade bra. Hon var av naturen en varm människa, en naturbegåvning med en enorm karisma. Hon var en gudinna på scenen och mästare på att förföra och dölja sitt eget.

Hon och jag bodde sidan om varandra i en stor våning. Som alla andra som fick jobb på klubben, inkvarterades vi i detta gamla flervåningshus mitt i stan med gångavstånd till klubben. Inkvarteringen var en stor våning med flera rum som beboddes av tjejer som jobbade på klubben.

Tillsammans delade vi på en mynttelefon vid ytterdörren och en toalett längst ner i korridoren, ett annat rum med handfat, sprucka speglar och två duschar samt ett kök som jag var inne i en gång men vände av illamående då det var överbelamrat med gammal disk och annat skit som kanske legat där hur länge som, vem vet hur. Jag som alltid varit noga på gränsen till pedant, gick aldrig aldrig ut i köket igen.

Jag levde som de andra som en mullvad. Under jorden utan kontakt med världen utanför. Från tidig morgon stund somnade vi för att sova dagarna igenom, framåt sextiden på kvällen vaknade vi, duschade, åt lite, gjorde oss i ordning och begav oss iväg till klubben. Där levde vi med att jobba, jobba, jobba nätterna igenom.

Ibland jobbade hon med sin långa röda klänning. “Den betyder tur!” kvittrade hon. Men använde den bara när hon kände sig glad. Inatt var en sån natt. Hennes pojkvän skulle hälsa på henne. Han var från samma land som henne och skulle resa genom hela Europa för att komma hit. De hade inte träffats på ett halvår.

Hela natten bubblade hon av hur lycklig hon var för att han skulle komma och om hur mycket hon älskade honom. Det vill säga mellan varven. För i varven jobbade hon hårt. “My lucky dress means money” skrattade hon. För när hon var lycklig som nu, då strålade hennes ögon ikapp med den glittrande röda klänningen.

Männen föll som furor för hennes grasciösa dans, hennes mörka skönhet och oemotståndliga charm och hon tjänade in de stora pengarna med sin “luckydress”. Hon dansade sina shower, sällskapade för champagne med en man en liten stund, lämnade klubben med honom, kom tillbaka och körde samma procedur igen hela natten igenom.

Vi gick hem tillsammans. Det var vinter och kallt men hon bubblade av lycka. Vi kramades och hon fortsatte med en drömsk blick in till sitt. Han skulle komma imorgon och hon hade haft tur att få ledigt i några dagar för att bara få vara med honom. Men han kom aldrig… Något hade hänt.

Tillbaka på klubben satt hon mest för sig själv eller med mig. Hon orkade inte prata med gästerna. Hon hade ett brustet hjärta och en själ full av ängsliga frågor. Hennes pojkvän hade aldrig hört av sig. Hade han svikit henne eller var han död?

**************

Hon började missa tider, slarva med klädseln och tappade balansen på scenen några gånger. Djävulen stod och betraktade det hela. Han var efter mig också men jag vägrade. För mig gällde det att överleva och leva vidare i ett riktigt liv “efter detta”. Överlevnad var skälet till att jag överhuvudtaget började i branschen och jag var fast som en mur.

Brukade varken alkohol eller annat. Ja, förutom mina vanliga cigg men utöver det, nada. Jag var så strikt med mig själv att jag inte ens unnade mig mat. Han smög bakom mig “Skinny, kom så ska vi snacka lite” försökte han, men jag lyckades på nåt sätt alltid glida undan honom.

Det gjorde inte hon. Allt mer ofta hörde jag hans röst inifrån hennes rum. Trots att det var förbjudet för män att komma in i “huset”. Förutom ägarna. Men “Candyman” hade funnit ett hål så han kunde spinna sitt nät och där kunde han fånga in sina offer. Ofta stod han och snackade med Dj´n på nattklubben. Som för att visa upp sig med ett överlägset smil.

Han hade nästlat in sig där för att nära till hands sälja “enkla paradis biljetter” raka vägen till helvetet. Jag kände den karakteristiska sötsura lukten genomsyra hela våningen vissa morgnar när jag kom “hem”. Jag smög mig in, rädd för att nån skulle vara snedtänd. Smög tyst in på toaletten längst ner i korridoren och så tillbaka genom den långa korridoren in till mitt rum med hjärtat bankande. Jag visste ju inte exakt från vilket rum lukten kom ifrån så jag kunde aldrig vara säker.

Sista kvällen jag jobbade på klubben så satt vi tillsammans och viskade så att ingen annan skulle höra. Vi visste båda två att vi inte kunde lita på nån annan där, bara på varandra. Hon var glad för min skull för att jag skulle lämna klubben och diskuterade hur jag skulle få ut mina pengar. Pengarna för champagnen, showerna och sexsäljandet som baren höll i för att jag skulle komma tillbaka till dem. De hade sagt till mig att pengarna fick jag först när jag kom tillbaka från London. Jag som ville sluta och trodde att resan därifrån skulle vara den sista men nej, dem lämnade inte mina pengar förrän jag dök upp igen och det skulle ske inom senast en vecka. Mannen med följet hade trixat men inte tillräckligt.

Nu satt vi där tätt intill varandra, hon och jag, och viskade om livet, kärleken, orättvisan och sorgerna. Jag försökte få henne att tänka på sig själv, kämpa för sig själv, överleva för sin egen skull och för alla de hon älskade…men det var för sent.

En av hennes signaturmelodier var den sorgliga “Where the Wild Roses Grow” som hon framförde med en dans från smärtan i djupet av hennes själ och jag gråter när jag tänker på hennes öde. En vacker ros som världen inte brydde sig om… När vi kramades gav hon mig en salt tårögd kyss på kinden och jag kände hennes tunna armar klamra sig fast vid mig som att hon inte ville släppa taget.

Hennes en gång så vackra vita armar doldes numera i långa handskar, flotta nog till att att passa in i den “exklusiva” nattklubbsstilen, allt för att dölja hennes missbruk..

“They call me The Wild Rose
But my name was Elisa Day
Why they call me it I do not know
For my name was Elisa Day”

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om prostitution, sexsäljare, prostituerade, striptease, samhälle,

~ av BJ på april 8, 2008.